vem fanns??
så jävla trött på allt .
Jag förlorade jag min morfar i cancer när jag var 14 tror jag det var eller 15 för att ett år sedan förlora min mormor och sedan två veckor senare min morbror i cancer och inreblödningar, det var hela min släkt på mammas sida, det var de som stod mig nära de som alltid fanns där och ett telefonsamtal bort, det var de som alltid fanns där, vart fanns resten av min släkt på andra sidan? Ne helt borta. (förutom min faster m.m då.)
För att senare förlora min farmor med kort varsel efter det, vad fanns mitt stöd?
Jag har inga syskon någon som har tänkt på det? någon som tänkt på att jag inte haft någon att luta mitt huvud emot som andra som har syskon.
Jag har skilda föräldrar och bara en pappa som funnits i mitt liv då min mamma funnits där i korta stunder i mitt liv sedan jag var 11 år. jag träffade inte min mamma på ca 6år!
Hur tror ni det känns?
Sedan när farfar gick bort så gick mitt allt bort! han som inte ens fick gå på toa utan att jag frågat farmor om skruvmejsel, han som behövde ha mig i knät konstant om jag inte accepterade att sitta på en pall precis tätt intill, Vart fanns min hjälp då? vart fanns min släkt? vart fanns mina vänner? och vart fanns mitt stöd?
När jag tog till alkoholen för att döva all min sorg, all min oro i livet, vem fanns där för mig då? Ingen, efter att ha dövat allt med alkohol, cigaretter och av att till och med rökt på då och då, vem fanns där då för att hjälpa, finnas där och lyssna bara ge mig lite trygghet?
Nej om någon tror att jag har haft de så jäkla bra hela mitt liv har ju fel, den som tror att jag lever ett lätt liv nu har fel jag kampas med många demoner som vill ta över, jag kämpar för mina barn, mitt arbete. mot min kroniska sjukdom. kämpar för att inte falla i allt för djupa depressioner de gångerna jag verkligen går ner mig, men jag känner att åren som går är inte till hjälp, jag tror jag faller djupare och djupare när i det som jag kämpar emot.
