Fångad.
Jag är fångad i min egen kropp. Helt seriöst. jag är som en fången i ett fängelse man aldrig kommer att komma ut ifrån.
Jag har nu legat här sedan i måndags och det har gått upp och ner, vissa stunder så funderar jag ens på vad jag gör här, jag mår ju bra, men i andra sekunden så är det som om jävulen vill ta död på mig, att han spotta mig rätt i ansiktet och säger, "det är det här du förtjänar" Men frågan är vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Jag får på en sekund sådan smärta att jag lika gärna skulle vilja dö på bums, ett stort slag i bakhuvudet och det är hejdå för alltid.Jag vet det är inte normalt att känna så här men idag har jag gått in i en sådan typisk sjukhusdepression.
Jag har ju inte träffat barnen sedan i måndags, jag har fått fina besök som har stärkt mig jätte mycket ändå känner jag mig så ensam, Som om jag är den enda människan som finns i livet. Jag ska iaf försöka ta mig hem ett tag i morgon om så för en timme och försöka ta med mig lite styrka tillbaka. För det tar så mycket på både psyke och fyse. (bra stavat men orkar inte bry mig)
Jag försöker se de positiva sakerna i livet och jag tror just nu att det är Julia kommande kalas till nästa helg som sporrar mig till att bli bra nu. Visst det är många som säger att jag bör skjuta upp detta nu när jag är sjuk, men NEJ! jag vill inte jag vill ha de att se fram emot, det gör så jag känner att jag kan komma hem och göra något bra, att komma hem och glädja dem bästa i mitt liv. Och jag hoppas att jag är helt utskriven tills den 1 då första kalaset är annars så tar jag permission för att komma hem till kalasen för det får jag göra.
Jag får när jag vill gå utanför dörrarna här för att sedan inte behöva komma tillbaka, Jag skulle ju så gärna göra det, men vad är meningen med det? Jag vet att jag är inne på akuten igen på måndag då med värre smärtor än vad jag redan har, Nej jag ska ligga här och invänta de bra i livet så jag kan komma tillbaka till det normala igen, om det nu kommer vara så att jag är kortison rund som satans igen.
