Susse´s liv i ord och bild

Min dagbok. Med mina känslor, tankar och min livshistoria!

Ja varför.

Publicerad 2012-06-14 09:38:19 i Allmänt, Min Historia,

Jag tog ju upp igår detta om att mina föräldrar skickade mig till psykolog när jag var 11:år.
De trodde nog att det gjorde mig gott, men inget ändrades ju hemma.
Mamma och jag slogs som katt och hung, och då menar jag det verkligen, hon kunde dra mig i håret jag sparkade då henne på benen. Hon kunde nypa mig och jag gav igen. Och så fort hon blev sur på mig så tvingade hon mig att packa alla mina saker och så körde hon mig till pappa.
Hos pappa var det samma sak, men där fick jag mina käftsmällar, det sved hemskt mycket kommer jag ihåg, och jag hotade mer och mer med att anmäla allt men så som man gör mot sina föräldrar så är man ju lojal mot dem hur mycket man än får utstå.
Till sist förbjöd min mamma mig att åka och bo hos min pappa och jag ville verkligen kunna vara hos båda så jag valde pappa (detta var innan han började slå till mig om jag hade retat upp honom) Mamma försökte hota med massor med att få mig att komma tillbaka men jag vägrade, inte nog med att hon slog, nop och drog i mig så förbjöd hon mig att gå utanför trädgården, jag fick inte umgås med vänner utan skulle bara hem på en gång efter skolan, sedan iväg och träna och göra massa saker hemma, verkligen inte så som ett barn behöver ha det.
Men iaf efter att jag flyttade till pappa så hörde hon inte av sig på nästan 5 år, men jag förnekade att det var något som jag led av. Men jag vet idag att jag led av det, och jag lider än idag av att vi knappt pratar, ännu värre nu när man har barn själv, för jag kan inte förstå hur dem kunde behandla mig så där när jag var yngre.

Kommentarer

Postat av: Ronia

Publicerad 2013-03-03 17:19:55

Förstår att de är å va jobbigt:/ man kan ju tyvärr inte ändra deras val men man vet ju själv hur man inte ska bli iaf & att man ger sina egna barn en uppväxt som är precis tvärt om full av värme kärlek å mys! barn ska ju absolut veta när dom gjort fel men man får ju absolut inte skrika eller slå sina barn utan prata lugnt kanske höja rösten om dom har gjort något jättedumt å få dom att förstå vad de är dom gjort fel. ge dom självförtroende & självkänsla låta dom växa upp till själv säkra individer som står med båda fötterna på jorden & är fulla av glädje & inte hat, avundsjuka, misstro, dåligt självförtroende självänsla eller fulla av negativitet & osäkerhet de är inte schysst mot sitt barn att låta dom komma ut i världen på de viset , för man måste vara riktigt stark för att klara sej i världen å de är de barn ska känna att dom gör när dom flyttar hemfirån inte tvärt om .. för när man vart med om saker så vet man ju vad ett barn verkligen inte behöver & vad den behöver & de är ändå de man får tacka för att man vet att ens egna barn kommer inte vara i närheten av att må som man själv gjort

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Susse

24 år. 2 barnsmamma försöker leva livet. smärtan känslan sjukdommen allt är en del av mitt liv.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela